My friend of misery

Tidigare idag var jag ute och gick.

Cool historia, tänker du kanske nu. Men det tokiga är inte över än.

En man kom fram till mig. Han hade den typen av mage som gör att man inte kan se riktigt klok ut i en skjorta. Likt förbannat hade han en skjorta. Och valrossmustasch. Han kom framvaggandes på sina komiskt korta ben. Ja, så korta att de fick röra sig desto snabbare för att komma nånvart.
"Hörudu, har du en teve i huset?" frågade han, barskt.
Jag svarade att nähedu, inte ska jag låta staten sprida sin propaganda hos mig. Faktum är att jag har fem TV-apparater. I SOVRUMMET.
"Är det helt sant, det du säger?" replikerade mannen. Nu hade hans valrossmustasch fått sällskap av en monokel i det JP Chenet-röda ansiktet.
"Jorå, hedersord och allt sånt. När revolutionen kommer kan jag visa dig." Han verkade nästan helt övertygad nu. Och en vacker cylinderhatt hade - som ett jefla prick över i - avslutat hans outfit för dagen. Nu kunde han säkert gå hem och blogga om det.
Men helt övertygad var han ju inte. Bara nästan.