My friend of misery

Jag åker buss hem, som seden är. Kylan utanför är lika påträngande som en berusad älg. Härligt att få vara här inne i bussen då, kan man tnäka.
Men riktigt så är det inte. En vätte sitter snett bakom mig och planerar ett mord. Han ska mörda friden.
En röd uppmärksamhetstörstande STOPknapp ropar på mig i tysthet. Sneaky.
En uppknuten gardin glor på mig, helt oförskämt. Vad vill du mig, eller?

Det är alltså söndag kväll, och jag är på husets nedre plan. Va? Varför på nedervåningen? Ditt rum är ju lite längre upp än så. Jomenja, köket ligger ju där. Ehe.

Så jag har gjort mig lite te i finmuggen, skitvarmt blev det, härligt. Till mitt te har jag tekakor med phiadelphia och skinka. Phiadelphiaostens förpackningslåda måste ha skickats hit från framtiden. Jag menar, den är ju silvrigt grå och gjord i bra matrial.. och ja, silvrig.

Men mitt rum var ju på övervåningen, som sagt. Och nu har jag fler saker att bära upp än jag har händer. Ja, hur ska det nu gå, med en dubbel-tekaksmacka, en påse med te samt en varmvarmvarmtemugg (den har svalnat en grad eller så, så nu är den alltså "bara" varmvarmvarm, vilket är mer än varmt nog).
Jag kan ju inte lägga min temugg i en byxficka, mina pyjamasbrallor är ju gjorda i alldeles för tunt tyg. Ihjälbränd kan jag ju bli. Så jag får nog ta och lägga tepåsen i en ficka. Macka och temugg i var sin hand.

Det var gott.