My friend of misery

men så inser jag att du är utom räckhåll, och jag är säkert dum i huvet ändå. Alla är dumma i huvet. Fast inte jag. Fast bara jag.

Att vakna med kväljningar och ånger bakom öronen får mig att inse att du är välkommen hit när jag är ensam, så att får skrika och slå på dig, med ditt medhåll.

Teodicéproblemet 2.0. Om godhet är gott, varför gör det då så ont? Eller, om livet är liv, varför är det då så dött?

Sjukdomen som är vi. Nej, inte vi-vi. Större än så. Sjukdomen som är människan. Homo dum-i-huvet skulle nog vara ett bättre namn för vår art. Kanske är jag undantaget. Till att börja med så har man ju ständigt nya och överväldigande, levande bevis. Sodomiter och dekadenta jävular överallt. Men tänk nu följande: Du går till jobbet/skolan en helt vanlig dag och följer fåraktigt alla normens lagar. Men väl på plats märker du hur folk bara... Beter sig. Hur.som.helst. Springer runt flaxandes, påstår sig vara Jean D'arc och så vidare. Och sen lägger de märke till dig. Män i vita rockar hämtar dig och du förklaras psykiskt labil. Kan resten av världen bli galen? Vem vet. NYTT SCENARIO. I "Matrix" så är (nästan) alla människor uppkopplade till en dator som ger en falsk tro om att man lever ett vanligt liv på jord, fast du egentligen lider av en kollektiv hallucination. Man kan fråga sig huruvida detta är möjligt, eftersom det kanske skulle vara läskigt att vi alla var fast i något oriktigt. Men om vi vrider lite på saken. Tänk om DU är den enda som är uppkopplad till Matrix. Tänk om du bara är en ensam hjärna som ligger i en behållare, men tror du är en vanlig i mängden. Hmm. Men hur smakar en avokado?

Och medan bussen närmar sig ditt hus så tänker jag att du kliver på, frågar om du får sitta här, och sätter dig. Sen pratar vi. Och vad spelar vi för roll? Vi var ju aldrig några. Jag ber om ursäkt för att jag rörde om ditt liv i onödan. Du grejar det rätt bra på egen hand. Ditt liv är piss, mitt med. Jag bryr mig lite och ger råd efter förmåga. Du gör samma sak. Sen går du iväg och drar skämt på min bekostnad. Du var aldrig så rolig, bara dum.

Skriv ett fysiskt brev och berätta om våra liv. Hur trevligt vi har det i avgrunden. Att vi bor i mörkaste Småland, ensamma.

Jag skulle inte pressa. Inte ringakta. Inte kvävas. Jag skulle inte vara taskig. Fast jag skulle kittlas. Rejält. Sån är jag. Jag skulle inte slåss. Men jag skulle vinna på alla tv-spelen. Till och med dina egna. Jag skulle bara ligga i gräset och säga "du och jag, vi kickar rätt hårt."

Antingen droga ner sig. Funkar bra. Nu i alla fall. Eller hitta problem någon annanstans. Problem som skapar mindre olycka. Visst pratar jag om dig. Nej, inte du. Den till höger. Åh, höger. Om ändå.

En ny strategi som faktiskt var mer effektiv. Kanske på kort sikt Men det blev lättare att bli motarbetad. Suck. Motarbete inc.

Kanske ska man besöka Hellview och kolla om de söker en hövding. Men ärligt nurå, inte har jag blivit slagen i bakhuvudet, jag har inte ätit några konstiga tabletter, jag har inte glömt vem jag själv är. Vad jag vet. Så varför låtsas som om jag läcker medvetande ur öronen? Det gör jag väl inte? Saknar en snuttefilt. Sääh. Fast, bry