My friend of misery

 eggen ler mot den blottade huden. "Jag leder dig bara vidare" viskar hon. Biter igenom, biter ut ur världen. "Kanske ler du inte, men inte heller gråter du längre."


 Gatorna är upplysta av en sol som håller på att gå ner. Det är lite som i en snygg tavla, eller ett fint vykort. Torget nedanför badar i det gyllene ljuset, och den bilden tänker jag förstöra.
 Aldrig erkänd av någon, inte så värst farligt kan man tycka. Själv har jag varit i den sitsen hela livet, och jag har väntat runt alldeles för länge. Jag ska avsluta det här, det borde ha avslutats för längesen.
 Jag kommer landa mitt i smeten, där det går som flest folk. Alla ska komma ihåg vad som hände här, allmänheten ska komma ihåg varför det hände. Vid tanken på all den uppmärksamheten och äran hettar det till inom mig. En upphetsning sprids genom varje bit av min kropp.
 Det har börjat, beslutet är fattat och jag är på väg. Nu vet jag att slutet är nära. Slutet har börjat.