My friend of misery

Har tänkt på det här ett tag,
 Det verkar vara så i många band att sångaren/frontmannen (ibland är de en och samma person) kommer och snor all publicitet från resten av bandet. Inget nämns om låtskrivaren, svåra riff/solon/gångar osv osv osv.
 
 Men visst är det så med oss människor? Vi söker uppmärksamhet. Bekräftelse på att "tjenare, här finns jag."
Men ja, jag ska i min ödmjukhet skriva sanningen om att, ja, jag känner inte det behovet längre. Jag behöver bara veta att mina nära (mina Dödsätare, if you wish) respekterar den jag är och att man kan lite på dem. Et cetera. Det räcker, mer behövs inte, for me to get by.
 Men alla tänker inte så, och det är synd. Jag har själv varit där, i träsket. Men ja, jag har väl blivit gammal och vis, helt enkelt *shrug*  Men ja, filosofin om att "den som får mest uppmärksamhet är mest älskad" ... mjo, vad kan jag säga? Den stämmer bara inte ^^ Men jag själv, liksom många andra, har trott på den.

 Så... Vad gör man? ^^