My friend of misery

En liten fiskpinne, satt på en sten gjord av nylon. Fiskpinnen var väldigt olycklig, för dess mycket vackra marsipanöron hade råkat ut för den största av olyckor. Mer exakt, olyckan var störst. Själva olyckan var kanske inte så olycklig, kanske var det en lycklig olycka - men det lär vi inte få veta, för vi känner honom inte.
 Fiskpinnen gick fram till en butik där det bildats en kö, och frågade de som stod och köade: 
 - Står ni i kö?
 - Näe. svarade de köande. Kom så går vi.
Men inte nog med det, fiskpinnen ställde sig i kön, som hade reducerats till ingen, men kom fram till att han ändå inte ville ha något från butiken. Butiksbiträdet blev surt. Så han gick hem, och blev bara ett biträd som var surt. Och vi vet alla hur det blir med sura biträd. Det är nästan samma sak som krabbor med brist på steroidhormoner, som går på moderkaka med vaniljsylt... Ja, nivet... Det blir helt galet! Det flyger kroppsdelar som när Peter Jackson får regisera, typ i alla fall. Men björkarna blommar ut i rosa och orange, medans björnarna svingar sig i grenarna och fullkomligt vrålar ut "Jag är Elvis, föd mina barn!"   -   det blir helgalet. Men jag undrar bara, hur ser du ut när du ligger i en låda? Jag undrar bara. På samma sätt som jag undrar hur du kan hoppa med brutna paraplyer  -  eller heter det paraplys? Hmm, ingen vet. På samma vis som ingen vet vad klockan är när den är tvåochenhalvminut i halvfem på morgonen. Ingen vet. Ingen vet. Sanningar hit, sanningar dit  -  vita, svarta och gråa  -  mestadels gråa. 
 Men tillbaka till fiskpinnen, jag åt aldrig upp den. Jag gillar inte fiskpinnar.