My friend of misery

Vad är egentligen en blogg? Förmodligen inte det som donttouchmy har varit för mig. donttouchmy har varit min hatälskare. Usch vad vi hatar att vi behöver varann.
Men det har inte alltid varit så. Om vi låtsas att det finns någon som läst allting, så vet den sjuka mänskan det. I början var det här en sån där grej där jag skrev att jag gjorde saker. Eller att jag inte gjorde saker. Men det var inte vad jag ville. Det var inte vad jag behövde få ut.

Men nånstans down the line så utvecklades donttouchmy. Typ som i det lilla av Digimon jag såg för så längesen. Tror att första gången det ändrades på riktigt var runt början av 2009. Good shittttt.
Det var också då jag insåg vad som fick mig att skriva här. Ångesttttt. Mmm, den ädlaste av alla känslor man kan känna.

Men vet du? Nu får det vara nog med det. Inget ska tas bort, men hit ska jag surfa nån gång ibland för att kunna läsa om Mikael H A Pettersson. Vilken kille. Alla dumma saker han skrivit, alla korkade antaganden. Det är verkligen bland det bästa jag vet. Att läsa gammal skit här, alltså. Pröva själv, vettja. Personliga favoriter i dagsläget "That's OH so me" och "Men vänta lite nu". Fina grejer.

Men något nytt ska börja, och det börjar här

Tidigare idag var jag ute och gick.

Cool historia, tänker du kanske nu. Men det tokiga är inte över än.

En man kom fram till mig. Han hade den typen av mage som gör att man inte kan se riktigt klok ut i en skjorta. Likt förbannat hade han en skjorta. Och valrossmustasch. Han kom framvaggandes på sina komiskt korta ben. Ja, så korta att de fick röra sig desto snabbare för att komma nånvart.
"Hörudu, har du en teve i huset?" frågade han, barskt.
Jag svarade att nähedu, inte ska jag låta staten sprida sin propaganda hos mig. Faktum är att jag har fem TV-apparater. I SOVRUMMET.
"Är det helt sant, det du säger?" replikerade mannen. Nu hade hans valrossmustasch fått sällskap av en monokel i det JP Chenet-röda ansiktet.
"Jorå, hedersord och allt sånt. När revolutionen kommer kan jag visa dig." Han verkade nästan helt övertygad nu. Och en vacker cylinderhatt hade - som ett jefla prick över i - avslutat hans outfit för dagen. Nu kunde han säkert gå hem och blogga om det.
Men helt övertygad var han ju inte. Bara nästan.

Fast det är väl meningen att livet ska vara i princip outhärdligt?

Why, so I do, the noblest that I have:
O, when mine eyes did see Olivia first,
Methought she purged the air of pestilence!
That instant was I turn'd into a hart;
And my desires, like fell and cruel hounds,
E'er since pursue me.

Ibland gör det ont. Svider som en hästspark.

Vet du vad, Oskar? Du är en fitta. Men du heter inte oskar. Men du är en fitta. Och magen slår volter hur lätt som helst. Und die Vögel

Men så kan det gå, när världen är en uppförsbacke för folk som oss.

vi kunde sitta på den här soffan och flina. Soffkudden måste läggas tillbaka var tionde sekund, men whatevs.
Jag hade försökt förklara vidden av hennes idioti. Du hade sagt "yeah i hate that shit yo" typ.
Sen hade du sagt 'skorsten,' jag hade svarat 'slampa'

önskar att vi kunde sitta tillsammans och kasta skor på varann.

Och jag saknar dig oproportionenligt mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva det men... Så kan det gå. Och snart ska jag iväg och tända ett ljus

Why do you like playing around with my narrow scope of reality? Det är jobbigt. Särskilt eftersom jag har dålig koll på vad om är verkligt. Så blir det när man hellre vill fantisera ihop hur en perfekt värld. I en perfekt värld, Bullets, i en perfekt värld

Ibland kommer jag ihåg att vi inte lovat något. Vi har inte sagt att vi ska gå genom hela Sverige. Vi kunde, men vad skulle det tjäna till? Vi kan nog lika gärna gå isär. Perelelt. Vi kan ju brevväxla istället

_Det här är en dröm_ .Då är det en god dröm.

Det är kvavt i skogen. Mörkt och unket är det faktiskt. Trots att min stolthet inte tillåter mig säga det högt så tycker jag jag att det är läskigt. Men jag klarar mig, vi går ju tillsammans. Vi följer bäcken, där den ringlar ner från högre sluttningar. Under stock och över stock, mellan stenar och klippar. Du är ganska tillfreds, säger du. Trots att maten knappt kommer räcka länge. Fem magra dar, högst. Men jag känner mig ganska tillfreds, jag med. Det är vårt äventyr, i en värld där soffor och 90-sängar inte finns.

Men när jag ska lägga mig till ro så börjar jag skaka okontrollerat som om jag hade försökt lägga mig i en snödriva. Men, rummet är ju varmt. Och hjärtat är varmt. Hurr? Och mina läppar är torra och såriga och fyllda med olivolja.